För första natten på ungefär två veckor (och hela sommaren med undantag några nätter här och där) har jag sovit ensam i min säng, utan älsklingen. Och herregud vad konstigt och tomt och kallt och ensamt det kändes och fan vad jag låg och vred på mig och fan vad jag saknade honom och fan vad vi ska flytta ihop så fort som möjligt.

Imorse när jag vaknade var jag oseriöst trött och jag lyckades reta gallfebern på mamma som inte lyckades få upp mig i tid. Jag har en lång dag framför mig (fyfan, vad jag längtar till studenten) men det är sådär mysigt höstigt ute. Då ska man i och för sig inte gå i skolan, utan ligga under täcket med sin älskling och dricka te eller sitta på ett mysigt café med nära vänner och filosofera om livet.

Nya höstkläder behöver jag också, men tiden och orken räcker inte till.  Att ställa mig i ett litet provrum med speglar i alla vinklar och hörn känns inte heller särskilt lockade nu. Livet är jäkligt hårt ibland.

Efter skolan ska jag i alla fall äntligen (!) träffa min bästaste och käraste Carro och kanske just sitta på ett mysigt café och filosofera om livet. Det bangar jag tametusan inte på.