Thoughts: Sitter och läser gamla blogg-inlägg, från gamla goa playahead. Sjukt underhållande. Men det känns konstigt och läskigt och nästan lite sorgligt att läsa vad jag tänkte och kände för flera år sedan. Eller att inse hur mycket man har varit med om, upplevt, som man helt har glömt bort. Blir lite sentimental när jag tänker på att vissa av de människorna som jag älskade högre än allt annat, inte längre är en del av mig och mitt liv. Som bara har försvunnit någonstans på vägen. Det är läskigt.Sitter samtidigt och lyssnar på nostalgimusik och hela jag fylls med så jävla mycket känslor att.. Ja, jag vet inte. Får lite ont i magen.


Fast samtidigt är det lite mysigt, för det står ju en del om Linus och på den tiden var vi ju som bekant inte tillsammans. Bara bästaste vänner. När jag tänker på det får jag en speciell känsla i magen och bröstet, för allt var så jävla annorlunda på den tiden. Det är vansinnessvårt att greppa det faktum att vi inte var annat än vänner. Att vi pratade om allt, delade varandras hemligheter, pinsamheter, drömmar.. Utan att vi var tillsammans. För vi gör ju fortfarande allt det där. Fast på ett helt annat sätt. På ett helt annat plan.
Det är inte mer än två år sedan, som vi bara var bästa vänner (även om det var under hösten tvåtusensex som vi insåg att vi var kära i varandra och ville vara mer än vänner, men..) och vi kände varandra utan och innan. Visste det mesta om varandra, om dennes liv. Men vi kände ju varandra på ett helt annat sätt, än vad vi gör nu. När jag tänker på det är det svårt att inse att jag idag, varenda natt, sover brevid samma man som jag för snart tre år sedan umgicks med för första gången, den där mörka och kalla alla hjärtans dag, år tvåtusensex. Det känns overkligt att jag nästan på dagen har varit förlovad i fyra månader, med han som var min allra bäste vän. Jag vet att det är många som aldrig skulle kunna tänka sig att bli tillsammans med sin bäste vän, att många är rädda för att det ska förstöra vänskapen, att man riskerar att förlora både sin pojkvän och bästa vän om man gör slut. Och jag vet att många var skeptiska till mitt och Linus förhållande, tyckte att det var konstigt att det fungerade så bra, att det helt enkelt var lite konstigt. Insåg precis att jag aldrig någonsin reflekterade över det här, när vi blev tillsammans. Självklart kändes det ju lite konstigt att kyssa och ha sex med någon som man var så nära, som man visste så mycket om, men det kändes samtidigt så rätt att det aldrig var något problem. Jag var aldrig rädd eller orolig. När jag tänker på det idag är jag bara glad över att det blev som det blev. Linus och jag var menade för varandra. Är menade för varandra. Jag tror verkligen det. Vi har klarat av så många motgångar, och vi håller fortfarande ihop, fastän alla odds har talat emot oss. Vad det beror på? Vi älskar varandra så mycket och vi vet att den kärlek vi delar är värd att kämpa för. Oavsett vad det kommer att kosta. Oavsett vad som händer, så ger vi aldrig upp. Lämnar aldrig den andres sida. För vi är två om allt. Och kommer alltid att vara.

Jag tror faktiskt att det på ett sätt var positivt att vi redan kände varandra på det sättet som vi gjorde, innan vi blev tillsammans. För på ett sätt visste vi ju liksom redan vad vi skulle "få", vad vi gav oss in på. Vi visste ju redan så mycket, som man annars får och måste ta reda på när man väl har blivit tillsammans. Och i och med att vi redan visste vad vi gav oss in på, när vi den där novembernatten blev tillsammans, så måste vi ju på något sätt redan ha vetat att "det här kommer att fungera, för vi älskar ju varandra trots allt vi vet, trots alla brister och fel". Det är säkert helt obegripligt att som utomstående förstå vad jag tänker och hur jag resonerar, men ingen behöver förstå. Jag skriver inte det här för att förklara mig inför andra eller för att jag vill att folk ska förstå eller veta, utan för att rensa huvudet. För att de gamla texterna satte igång en massa tankar och känslor och minnen. So that's why.


Nostalgi: Allt det här får mig att tänka tillbaka på alla våra underbara minnen. Både som vänner och som ett par.
Alla våra timlånga MSN-konversationer på kvällarna och om nätterna, våra fikor och promenader, hösten vi insåg att var kära i varandra, pirret i magen, natten det blev vi, vår första vinter, vår första vår, vår första sommar, våra års - och månadsdagar.. Listan är oändlig.
Och allt det där gör mig bubblande, sprudlande lycklig. För jag älskar vårt förflutna, lika mycket som jag älskar vår nutid och vår framtid. Jag älskar allt med Linus.

Början av nov - 06, från Linus: "Tack för att du finns Jessi, du är ovärdelig. :)  Älskar dig också, min älschkling." 

"Och du ska veta att du alltid kan prata med mig, när du vill, var du vill och om vad du vill. Jag vill alltid hjälpa dig så mycket det går, och se dig vara glad. Och älschkling, Du kommer alltid ha mig här. Glöm aldrig det.
Du är underbar."