You're the one for me.
Både jag och älsklingen vakande sent på söndagsmorgonen och det första som slog mig var att; skolan börjar imorgon. (Och herregud vad jag bangar och helst av allt vill ha ett sommarlov till, direkt på momangen.) Det sög hursomhelst.
Ett par timmar såsades bort på att käka frukost, glo på tv och spela tv-spel. Och hör och häpna. Jag som suger på allt vad både tv-spel och datorspel heter, gjorde ett mål. I ett fotbollsspel. Mot Linus. Helt utav mina egna talanger.(Man får väl få vara lite självgod ibland.) Jag blev helt överlycklig och skuttade upp i soffan och tjöt. Och jag skrattade i minst en kvart efteråt. Och varnade Linus för att göra ett mål till. "Gör du ett mål nu, så dödar jag dig."
Jag är i alla fall fortfarande fett (!) stolt och nöjd.
Sent på eftermiddagen släpade vi oss upp till bussen för att bege oss hem till mig. På vägen haffade vi film (Se upp för dårarna. Fett rolig och bra film.) och choklad. Hemma åt vi, utsvultna, en helt utsökt middag, kyckling och potatissallad (visst, det låter kanske inte som någon gourmet-måltid, men jag kan svära på att mat aldrig har smakat godare än då.) Resten av kvällen låg vi nerbäddade under täcket och myste och pratade och filosoferade om allt möjligt. Mitt i natten, efter att jag hade gnällt om att skolan börjar konstant i typ en timme, fick älsklingen äntligen tyst på mig och vi kunde slocka som två stockar i varandras armar.
När mobilalarmet började tjuta ut sin extremt underbara signal imorse hade jag kunnat göra vadsomhelst för att få ligga kvar minst ett par dagar till. Och när man är så trött som jag var imorse, kan jag tala om att det är nästintill omöjligt att sparka liv i min morgontrötta Linus. "Vakna nu! Annars kommer jag att somna själv!" Så det var efter många om och men som vi lyckades släpa oss ur sängen imorse.
Två timmar senare var man på plats igen. I Bromma gymnasiums underbara miljö. Med alla underbara människor. (Hör min totala ironi.) Stället (som ska vara nyrenoverat) ser nästan exakt ut som innan och alla var lika dryga som alltid. Yäss. Jag uthärdade dem två timmarna vi tvingades vara där och haffade sedan tunnelbanan hem i sällskap av Linus och Gomes.
Resten av eftermiddagen har Linus och jag myst och tittat på tv och han ligger fortfarande fastklistrad. Fastän vi MÅSTE sova.
Bilder på mig och älsklingen, tagna yesterday.
"För du är liksom mitt liv. Mitt allt. Min mening. Mitt öde. Min framtid. Min andra halva. Min livsglädje. Mitt hopp. Min styrka. Min trygghet. Mitt hjärta.
Om du skulle lämna mig skulle du ta ifrån mig, mig själv. Det skulle inte finnas någonting kvar."
284 dagar, älskling.
Låt dem aldrig ta slut.
Ett par timmar såsades bort på att käka frukost, glo på tv och spela tv-spel. Och hör och häpna. Jag som suger på allt vad både tv-spel och datorspel heter, gjorde ett mål. I ett fotbollsspel. Mot Linus. Helt utav mina egna talanger.(Man får väl få vara lite självgod ibland.) Jag blev helt överlycklig och skuttade upp i soffan och tjöt. Och jag skrattade i minst en kvart efteråt. Och varnade Linus för att göra ett mål till. "Gör du ett mål nu, så dödar jag dig."
Jag är i alla fall fortfarande fett (!) stolt och nöjd.
Sent på eftermiddagen släpade vi oss upp till bussen för att bege oss hem till mig. På vägen haffade vi film (Se upp för dårarna. Fett rolig och bra film.) och choklad. Hemma åt vi, utsvultna, en helt utsökt middag, kyckling och potatissallad (visst, det låter kanske inte som någon gourmet-måltid, men jag kan svära på att mat aldrig har smakat godare än då.) Resten av kvällen låg vi nerbäddade under täcket och myste och pratade och filosoferade om allt möjligt. Mitt i natten, efter att jag hade gnällt om att skolan börjar konstant i typ en timme, fick älsklingen äntligen tyst på mig och vi kunde slocka som två stockar i varandras armar.
När mobilalarmet började tjuta ut sin extremt underbara signal imorse hade jag kunnat göra vadsomhelst för att få ligga kvar minst ett par dagar till. Och när man är så trött som jag var imorse, kan jag tala om att det är nästintill omöjligt att sparka liv i min morgontrötta Linus. "Vakna nu! Annars kommer jag att somna själv!" Så det var efter många om och men som vi lyckades släpa oss ur sängen imorse.
Två timmar senare var man på plats igen. I Bromma gymnasiums underbara miljö. Med alla underbara människor. (Hör min totala ironi.) Stället (som ska vara nyrenoverat) ser nästan exakt ut som innan och alla var lika dryga som alltid. Yäss. Jag uthärdade dem två timmarna vi tvingades vara där och haffade sedan tunnelbanan hem i sällskap av Linus och Gomes.
Resten av eftermiddagen har Linus och jag myst och tittat på tv och han ligger fortfarande fastklistrad. Fastän vi MÅSTE sova.
Bilder på mig och älsklingen, tagna yesterday.
"För du är liksom mitt liv. Mitt allt. Min mening. Mitt öde. Min framtid. Min andra halva. Min livsglädje. Mitt hopp. Min styrka. Min trygghet. Mitt hjärta.
Om du skulle lämna mig skulle du ta ifrån mig, mig själv. Det skulle inte finnas någonting kvar."
284 dagar, älskling.
Låt dem aldrig ta slut.
Crap
Trackback