Livet suger.
Det gör verkligen det just nu.
Skolan är horribel och det är knappt jag överlever. Min närvaro sjunker alltmer och jag får sämre och sämre resultat. "Det verkar som om vissa här är i en svacka." Det här går verkligen inte. Jag mår psykiskt dåligt av att känna den ständiga pressen och stressen.
Jag räknar febrilt ner dagarna till STUDENTEN, men det gör inte särskilt mycket. Idag är det 188 dagar kvar och det låter alldeles för mycket för att jag skulle kunna orka. Å andra sidan tänker jag att när jag först började räkna ner var det en sisådär 283 dagar kvar och det känns faktiskt som igår. (Positivt tänkande! Positivt tänkande!)
Dessutom skall den första betalningen in till klassens studentskiva på fredag och det känns hur bra som helst. Även om min klass suger, really, och att alla hatar alla, så ska det faktiskt bli roligt. Den nittonde (fett sent!) december skall vi också få prova våra studentmössor. Spännande!

I och med att skolan dödar mig, har jag varken tid eller ork till att göra något roligt. Det känns som om det var år sedan jag träffade mina tjejer. När jag tänker efter är det typ ÅR sedan. Jag mår så dåligt över det.
Jag har inte träffat min närmaste vän på flera veckor, för vi har aldrig tid. När hon har tid har inte jag och vice versa. It's killing me.

Mitt upp i allt elände försöker jag och min pojkvän planera en överraskning. Jag har börjat spåna på lite idéer och Linus är på. Längre än så har vi för tillfället inte kommit, men jag känner mig taggad och jag känner att det här måste lyckas och bli som vi vill. Annars vet jag inte vad jag tar mig till.