För en dryg timme sedan klev jag in i en tom och öde lägenhet. Det sög. Jag har varit i skolan i EN HALVTIMME idag, imorse. Hur jävla ovärt som helst. Carro och jag käkade lunch tillsammans i alla fall och det var både trevligt och roligt. Vi sällskapade sedan ner till tuben där vi skiljdes åt och åkte åt varsitt håll.
Därefter kom jag alltså hem hit, helt jävla ensam.

Mina och Linus kläder ligger precis överallt. På stolar, i soffan, i sängen, på golvet, till och med nästan i taket. (Häromdagen hängde min BH i lampan..) Det är alltså kaos och mitt detta inferno sitter jag. Och saknar min baby till pojkvän. Samtidigt försöker jag koncentrera mig och skriva färdigt ett inlämningsarbete i historia. Det går sådär.

Jag tycker att Linus kan komma hem nu. Det är ensamt. Och tomt. Och det suger. Jag har inte varit utan honom på flera veckor och inte sovit utan honom på ett bra jävla tag. Det äger.

Min hals bara fortsätter att demonstrera och jävlas. Den sticker och kliar och svider och retar gallfebern på mig.
Leyla drog till med den fräckaste komplimangen (snarare förolämpningen)jag någonsin fått, i gårdagens inlägg, "Men du låter ju alltid som sjuttioårig gubbe som krökat skallen av sig :D".
I och med detta har jag kommit fram till följande; Leyla tycker att jag både ser efterbliven ut och dessutom låter som en sönderkrökad pensionär.
Det känns jävligt bra. She really loves, I know it.