När jag lyckades få liv i älsklingen igår morse trippade vi ner till köket och gjorde frukost, som vi sedan avnjöt (under täcket) i soffan. Vi tittade på Våra bästa år och Oprah och myste och pratade länge.
Runt tre bestämde vi oss för att gå en promenad i höstsolen. Vi pratade om barn, arbeten och bostäder - alltså om vår framtid. Vi filosoferade om hur det känns att ha familj, att bli föräldrar, välja bostad och sådant där. Vi förundrades även över hur det här året har gått så fruktansvärt fort och pratade om oss och kärlek.
Det var lagom kallt och solen sken och det var vansinnigt mysigt. Nästan en timme senare kom vi hem igen och bänkade oss återigen i soffan och diskuterade vad vi skulle laga till middag.
Därefter åkte vi ner till Ica för att handla det nödvändigaste inför middagen och när vi kom hem satte jag igång att skala potatis och Linus röjde undan i köket. Ett par timmar senare var middagen klar (lövbiff och klyftpotatis, MUMS!) och vi avnjöt den tillsammans med Linus' föräldrar.

Resten av kvällen låg vi nerbäddade i soffan och gosade. Vi kollade på filmen Sicko, och jag blev både chockad och arg. Den handlar om USA:s sjukvård och den är katastrofal. Människor dör i väntan på sjukvård, människor med cancer får avslag när de ansöker om vård, hur många invånare som helst nekas sjukförsäkring p.g.a. att de lider/har lidit av vissa åkommor/sjukdomar. Några skräckexempel; en kvinna nekades sjukförsäkring med motiveringen att hon tidigare haft en svampinfektion(!). Det är inte ens en livshotande eller en kronisk sjukdom. Helt sjukt.
En annan ung kvinna nekades vård för bröstcancer med argumentet att "hon var för ung. Hon borde inte få cancer." Det är skämmande. Och en man förlorade två fingertoppar i en olycka. Han hade ingen sjukförsäkring och kunde inte bekosta all vård själv, så han fick ett alternativ - att antingen sy på ringfingret för 80 000 kr(!) eller långfingret för 400 000 kr (!!). Han valde ringfingret. Jag blir helt mållös.
För att inte tala om alla som har dött i detta sinnessjuka vårdsystem. Det är fruktansvärt. Varför gör ingen någonting åt det? Det är ju uppenbart att något måste göras.

Sedan tittade vi på två (egentligen tre, men jag somnade innan det sista) avsnitt av 2½ Men, vilket jag längtat efter hela dagen. Det hade nog Linus också, för efter varje avsnitt utbrast han lyckligt "Nästa!". Sötnos då.
Därefter borstade vi tänderna och kröp ner under täcket och myste innan vi somnade någon timme senare.