Jag vaknade på måndagsmorgonen och kände mig totalt hjärndöd. Tröttheten hade tagit över min kropp mer än någonsin, jag hade fruktansvärt ont i både huvudet och nacken, jag frös som är jävla idiot och jag saknade Linus mer än någonsin. Jag mådde minst sagt förjävligt.
Trots att jag hade kunnat göra vadsomhelst för att få ligga kvar och aldrig gå upp igen, tog jag mig med tappra steg till skolan, om än lite för sent.
Vi glodde på film på svenskan, Gullivers resor actually, fantastiskt spännande film.. Hmms. Jag (och Avin, Leyla och Carro) bangade idrotten och coopertestet (väldigt otippat, jag vet!). Istället satt vi och tittade på dem andra idioterna som faktiskt sprang och skrattade åt att vissa såg ytterst lustiga ut. När det blev för kallt om händer, fötter och rumpor drog vi till ett närliggande café och tog en snabbisfika och pratade, tills dagens sista (egentligen inte, men vi struntade i mentala träningen, som vanligt) lektion började.

Halv tre mötte jag upp älsklingen och vi åkte hem till mig. På vägen köpte vi med oss massa chickenburgers (MUMS!) som vi avnjöt at home. Vi hamnade därefter, som vanligt, i sängen framför tv:n och myste. Jag hade fortfarande helt sjukt(!) ont i nacken och låg mest och beklagade mig. Några timmar senare var Linus tvungen att lämna stackars mig och det var äckligt jobbigt och hemskt och smärtsamt. Jag som hade saknat honom helt fruktansvärt mycket hela dagen och dessutom nu mådde för taskigt, nästan dog av tanken på att behöva vara utan honom. Efter många om och men skiljdes vi i alla fall åt och jag gick dystert hem och bänkade mig i sängen igen, denna gång med mina historieböcker. Jag pluggade och pluggade och suckade och suckade och pluggade lite till, tills jag nästan däckade sittandes. Då insåg jag att det var mer än nog och tänkte "att det får gå som det går."
Helt slut stapplade jag ut till badrummet för att tvätta bort sminket och borsta tänderna. Sedan ringde jag Linus och jag började nästan gråta; dels för att jag saknade honom så mycket, dels för att jag hade jättejätteont i huvud och nacke och dessutom mådde jäkligt illa, men främst för att jag i den stunden behövde honom så mycket.
Jag beklagade mig och tyckte helt galet synd om mig själv och Linus tröstade. "Det kommer att bli bra, älskling. Och imorgon ska vi sova tillsammans!" Det var nog det som fick mig att överleva. 
Efter en timme sade vi godnatt och avslutade samtalet och jag däckade som en klubbad säl.