Det har slagit mig ett par gånger nu (och gjort mig ASFÖRBANNAD), att FAN vad många idioter det finns i min omgivning. Jag omges av en bunt i skolan, i min klass och av ofrivilligt många i mitt privatelife. Allvarligt, det måste vara ett skämt.
Varje dag tvingas jag sitta i ett klassrum med en mängd översittarmänniskor, som har NOLL respekt gentemot andra och som tycker det är ASROLIGT att göra allting för att prvocera. Det är alltså talan om högstadienivå, när dem manliga hormonerna löpte amok. Sure, det kunde jag acceptera, DÅ. Men jag menar, vi går i trean på gymnasiet, vi står in för the real fucking life, nästan alla har fyllt 18 är och därmed borde kallas och bete sig som VUXNA. Men NEJ, det är fucking impossible. Dagarna i ända sitter jag och håller på att explodera och gör det också emellanåt, men självklart utan resultat. För dem vägrar att lyssna.
Jag fattar fan inte grejen.

I samma klassrum ryms ett antal personer som tycks tycka och tro att dem är lite (jävligt mycket) bättre än alla andra. Det är dem som sitter med sina spydiga kommentarer och hela tiden ska slänga ut sig något om pengar. I vilket jävla sammanhang det än är. Liksom VADFAN!? De ser ner på folk som inte har samma pengabelopp på kontot och som inte ser ut (enligt mig som fucking idioter) som dem själva. De ser ner på kvinnor och anser att det bara är männen som kan lyckas och försörja en familj. Hallå, lever vi fortfarande på typ 1800-talet, eller vadfan är det frågan om?
Jag håller på att loose my mind.

Och så alla dessa EGOCENTRISKA människor, som tror att ALLT krestar kring dem själva. DET är RIKTIGT sorligt. Jag fattar inte hur man kan tro att alla ville se ut som en själv, vara som en själv eller vara avundsjuk på en själv. Det är helt absurd, tycker jag. Alla människor är alldels för upptagna med sig själva och funderar över vad alla tycker om dem. Alltså har dem inte ens tid till att lägga märke till någon annan.
Herregud.

Man ska vara realist.