Hallå dagboken och hej kompis!

Efter en (som vanligt) jättemysig helg ute hos älsklingen var det med en stor klump i halsen vi pussades hejdå vid busshållsplatsen sent i söndagseftermiddag. Det SÖG verkligen att sätta sig på den (som vanligt) proppfulla bussen hem, för att sedan komma hem och PLUGGA. Och sedan somna alldeles ensam utan Linus tätt intill.
Det är knappt att jag står ut. (Så snälla Gud, ge oss vår efterlängtade lägenhet nu, (helst på en gång men jag kan vänta litelite till, om jag verkligen måste vill säga..) för jag orkar verkligen inte längre. Vi behöver den, vi behöver få somna brevid varandra varenda kväll, vi behöver varandra HELA tiden. )

Det finns ingenting roligt eller intressant att nämna om måndagen, för det var bara en massa jävla skola och en massa jävla plugg. Rädda mig.
Jag vaknade aningen mer glad (än jag somnat kvällen innan) på tisdagsmorgonen och hela dagen gick jag runt med pirr i magen och tänkte bara på Linus och Linus och Linus och på våran kommande mys-mitt-i-veckan-kväll. Jag kan verkligen inte förstå hur jag överlevde hela förra terminen, det är helt ofattbart att jag klarade av det, för hur fan (!) pallade jag att sova utan älsklingen FEM (!!) (det är liksom fem för mycket!) dagar i veckan?! Nu har vi reducerat det till fyra och jag överlever knappt det. Helt jävla sick. Kvällen gick (såklart) alldeles för fort och nu väntar två (fittiga) nätter ensam i sängen. Livet är (jävligt, väldigt jävligt) tufft ibland.

Imorse var jag trött som aldrig förr och som vanligt fick älsklingen ligga kvar under det varma gosiga täcket och sova vidare när jag släpade upp mig med spagetthiben och hålögda ögon. Orättvist, jag vet.
Idag började skolans A-vecka (Det är en tradition långt tillbaka i Bromma gymnasium, då ett par utvalda treor får arrangera lekar och tävlingar för att hälsa dom små nya ettorna välkomna.) så det var bara lektioner på förmiddagen. INGET BANG. Vid ett skulle alla klasser vara redo och utklädda (vi skulle se ut som smurfar.. ehm..) för att sätta igång. Jag och Avin (som egentligen hade bestämt oss för att skita i löjligheterna och åka hem) bestämde oss efter många om och men att delta i vissa tävlingar. Men när vi kom till den första stationen, som var dragkamp, vände vi och gick hem. Hallå, dem trodde på allvar att vi skulle ställa oss på en plastduk full med såpa och köra dragkamp. Roligt att drutta på rumpan och sedan gå runt med såpa på byxorna hela dagen. Vad fan är grejen?
Istället mötte jag upp Linus som dagen till ära klarat sitt teoriprov. Han är så sjukt jävla duktig och jag är säker på att det inte dröjer länge tills han står med sitt efterlängtade körkort i handen. (Och därmed förenklar livet för både honom och mig. Yäss.) Vi lämnade in mitt halsband på lagning (jag får inte tillbaka det förrän om två veckor och det sög.) och gick hem och käkade. Efter lite mys och gos framför tv:n åkte han hem för att låta mig plugga.
Vilket jag har gjort ungefär sedan dess.

Men mitt uppe i alla filosofiska frågor och verklighetsuppfattningar (jag lyssnade på musik) började Lifehouse's låt Everything spelas på högsta volym i mina öron och herregud vad många känslor jag fylldes med på en och samma gång. Jag bara log och log, men kände ändå gråten nere i halsgropen. Det började pirra i magen och mitt hjärta ökade takten till femhundraåttio slag i minuten och fan vad nostalgisk och lycklig jag blev.
Den om någon låt väcker enorma lyckokänslor hos mig, då det är en av de första låtarna som jag förknippar med Linus (och mig och vårat förhållande.) Jag lyssnade jättemycket på den för snart ett år sedan och texten stämde (stämmer) in precis på hur jag kände (känner) för Linus. Det var som om han sjöng ut alla mina känslor. Den bara skriker kärlek och nyförelske och Linus. Herregud.

En annan låt (som jag också lyssnade på under filosofistudierna) och som också är en extremt mäktig och speciell låt för mig är, Tiger Lou's Oh Horatio. Den är så fruktansvärt, sjukt jävla superbra och det är en låt jag ALDRIG tröttnar på. Och den skriker också Linus och kärlek och lycka och nyförälskelse (kanske till och med mer än ovanstående) och hela jag fylls med något slags kärleksbubbel och jag tänker tusen underbara tankar på samma gång.
Precis när jag och Linus blev tillsammans visade (eller vad man nu säger) Linus den för mig och den fastnade i mitt huvud (och i hans ett tag.) och jag lyssnade på den dag och natt, hela tiden, överallt och om och om igen.
Och det kan jag fortfarande göra, för den väcker så många minnen och det är helt sjukt hur nykär den gör mig.

Och inte nog med det, så är det jättejättemycket höst ute och som jag tidigare sagt gör den mig sprudlande lycklig och nykär och förälskad och jag njuter varenda sekund.
Jag och Linus har idag varit tillsammans i TREHUNDRA dagar (fast inte egentligen, för vi firar två trehundra-dagars-dagar utav en viss anledning) och den ena (första) är idag. Och den andra är på fredag (The real one.) och nu på tisdag är det våran tio månaders-dag och Linus tisslar och tasslar om att han har någon överaskning. Jag (som är en väldigt (!) nyfiken person) håller naturligtvis på att dö av nyfikenhet och jag försöker (med alla medel) försöka få ur honom någonting. Utan framgång, såklart.
Förresten så vill jag bara skrika, så att helahela världen hör det;
JAG HAR ALDRIG VARIT SÅHÄR KÄR I HELA MITT LIV!
För älskling, det bara ska, vara du och jag tills döden skiljer oss åt.

Jag har i och med hösten börjat uppskatta allt positivt i mitt liv och jag kämpar verkligen för att försöka se det positiva i allt. Jag har en gång för alla insett hur betydelsefulla mina vänner är och hur jag aldrig (aldrig någonsin) skulle klara mig utan dem. Häromdagen satt jag och saknade min bästaste och käraste och älskade Carro och det slog mig, pang i ansiktet, att fan vad jag behöver henne. Jag kan inte ens tänka mig vad jag skulle göra utan henne, hennes förstående, råd och vänskap. Hon har varit min alltidalltid-trygghet i snart fyra år och bara blotta tanken på henne, gör att jag aldrig ger upp och kämpar och tar mig igenom saker även om det gör helvetes ont.
Mellan dig och mig stämmer allting, vi är liksom menade för varandra och du är min bästa vän.


Would you tell me, how could it be any better than this?