Jag vill inte erkänna att jag saknar dig. Jag vill inte att du ska få veta det. För varje dag du inte hör av dig gör du mig illa. Tar ett steg längre bort från allt det vi hade. Vi hade allt. Kommer du inte ihåg det?
Du har väl inte glömt bort våra "lära-känna-varandra-frågor", du har väl inte glömt bort de bananfärgade balongerna, du har väl inte glömt bort när vi åkte skridskor med M, du har väl inte glömt bort alla skratt och skämt och upptåg med J, du har väl inte glömt bort vår cykel, du har väl inte glömt bort våra nattliga promenader eller cykelturer ner till Olovslund, godiset i brevlådan, pizzerian, pick-nicken utanför hans hus, spårvagnen? Du har väl inte glömt bort våra samtal om allt och ingenting innan vi sade god natt, sida vid sida, du har väl inte glömt bort våra frukostar på balkongen, våra film - och myskvällar? Du har väl inte glömt bort alla våra minnen, löften och drömmar? Du har väl inte glömt bort mig?
Jag minns allt. Lika tydligt som om det vore igår.