Why? Jag har svalt min jävla stolthet. Lämnat ut mig inför dig. Då och nu. Jag vet inte ens varför själv. Men jag antar att jag trodde att det var värt det. Att det skulle föra något gott med sig. Kanske var jag så naiv att jag trodde att allting skulle bli som vanligt igen. Du & Jag. Att du skulle inse vad du egentligen har gjort. Be om förlåtelse eller åtminstone prata med mig. Om det. Så att vi kunde försöka lösa det. Tillsammans. Det var det jag trodde att du ville, men jag hade tydligen fel. Så in i helvetes jävla fel. För du har inte hört av dig. Inte sagt ett endaste ord. Senast jag hörde av dig var på min födelsedag. Ett tafatt litet SMS. Det är över två månader sedan. Ingenting sedan dess. I-n-g-e-n-t-i-n-g.
Vad hände egentligen?

Fuck you.. Jag förstår mig inte på det. Jag fattar verkligen ingenting. Hur många år har det inte gått? Och nu är det såhär. Helt utan jävla anledning. Det är fegt. Det som görs. Äckligt jävla fegt. Finns det ens en liten-liten tanke på att det sårar? Eller spelar det ingen roll? Fyfan.
Jag kommer aldrig att kunna förlåta. Aldrig. 

Men oavsett.. Älskadeälskade Linus. Min-min-min. Aldrig kommer jag att lämna dig. Aldrig kommer du att lämna mig. Vi är så jävla menade för varandra så att det är sjukt. Det finns ingen som känner mig så bra som du. Det finns ingen som känner dig så bra som jag. Vi lever tillsammans dygnet runt. Alla dagar. Året runt. Vi lever i och genom varandra.
Du är min styrka, min lycka, min trygghet. Jag älskar dig mer än livet självt.
Mest av allt i allting. I en evig evighet.


Bästastebästaste Carro. Min-min-min. Fem år. Nästan exakt. Hela tiden, oavsett. Genom allt. Jag har aldrig tvivlat på oss. Aldrig  någonsin. Det finns ingenting som kan dra oss isär. Sweetnose & Yster. Varken mer eller mindre. Med varandra eller ingenting alls.
För alltid din, för alltid min, för alltid vår.


Icke att förglömma är såklart L, J & C. Tillsammans med er är allting så enkelt.