If I used to love you, it ain't nothing like I'm loving you now.
This is forever: För 770 dagar sedan blev jag tillsammans med min absolut bästa vän. I natt är det 770 dygn sedan L och jag blev vi. 770 dagar sedan jag hittade min själsfrände. (I och för sig hittade jag honom/min själsfrände för lite över tre år sedan, men ändå.) Under de här (tre åren som vi känt varandra) två åren som vi har varit tillsammans har vi upplevt och gått igenom så mycket tillsammans.
Vi har gått igenom nyförälskelse och magpirr, nervositet och kärleksbubbel; glittriga kärlekskvällar, glädjedagar och berusade sommarnätter; motgångar och salta tårar; vi har hjälpt varandra, läkt varandra; vi har sett varandras starkaste och svagaste sidor, bästa och sämsta egenskaper; vi har lärt känna varandra på djupet, vuxit ihop och till slut blivit en. Vi har gått från skolkamrater till bekanta till vänner till bästa vänner till nyförälskade tonåringar till det vi är idag. Själsfränder.
Vi har lärt känna varandra, förälskat varandra, börjat älska varandra.
Om någon hade sagt att jag skulle hitta mitt livs kärlek i min bästa vän, för två år sedan, hade jag aldrig trott på det. För jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi skulle komma dit vi är idag. Att vi skulle ta det där steget som så länge lurade bakom hörnet, att vi skulle ta oss igenom allt vi gjort, att vi skulle komma varandra så nära. Jag hade aldrig kunnat drömma om det.
Och inte ens efter 25 månader tillsammans, kan jag förstå hur det gick till. Hur du plötsligt bara fanns där. Med all din fina kärlek, dina ömma pussar och trygga kramar. Du har förändrat hela mitt liv, du har gjort mig till den jag är idag. Du har gjort mig till en bättre människa.
Jag älskar dig. Och aldrig glömmer jag den där decemberdagen strax innan jul för två år sedan, då vi för första gången viskade det i varandras hörselgångar.
Sedan den dagen har jag aldrig tvivlat på min kärlek till dig. Och efter två år kan jag säga att jag aldrig har varit säkrare än nu. Du är mannen i mitt liv, du är Han med det stora H:et, du är mitt livs kärlek, du är allt. Jag vill dela resten av mitt liv med dig.
För tänk vilken fantastisk vändning livet kan få, när två 17-åringar hittar kärleken i varandra.
Vi har gått igenom nyförälskelse och magpirr, nervositet och kärleksbubbel; glittriga kärlekskvällar, glädjedagar och berusade sommarnätter; motgångar och salta tårar; vi har hjälpt varandra, läkt varandra; vi har sett varandras starkaste och svagaste sidor, bästa och sämsta egenskaper; vi har lärt känna varandra på djupet, vuxit ihop och till slut blivit en. Vi har gått från skolkamrater till bekanta till vänner till bästa vänner till nyförälskade tonåringar till det vi är idag. Själsfränder.
Om någon hade sagt att jag skulle hitta mitt livs kärlek i min bästa vän, för två år sedan, hade jag aldrig trott på det. För jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi skulle komma dit vi är idag. Att vi skulle ta det där steget som så länge lurade bakom hörnet, att vi skulle ta oss igenom allt vi gjort, att vi skulle komma varandra så nära. Jag hade aldrig kunnat drömma om det.
Och inte ens efter 25 månader tillsammans, kan jag förstå hur det gick till. Hur du plötsligt bara fanns där. Med all din fina kärlek, dina ömma pussar och trygga kramar. Du har förändrat hela mitt liv, du har gjort mig till den jag är idag. Du har gjort mig till en bättre människa.
Sedan den dagen har jag aldrig tvivlat på min kärlek till dig. Och efter två år kan jag säga att jag aldrig har varit säkrare än nu. Du är mannen i mitt liv, du är Han med det stora H:et, du är mitt livs kärlek, du är allt. Jag vill dela resten av mitt liv med dig.
För tänk vilken fantastisk vändning livet kan få, när två 17-åringar hittar kärleken i varandra.
Jag vill alltid vara din.
Crap
Trackback