Sedan sist har det inte hänt särskilt mycket. Jag har fortfarande spränghuvudvärk och är trött som ett AS. Näsan sticks och snorar och jag känner mig riktigt krasslig. Jag har fördrivit ett par timmar liggandes i sängen framför Sex And The City. Varför har jag inte börjat titta på det tidigare? Jag måste erkänna att jag missat något. Nu har jag i alla fall tagit mig igenom de första nio avsnitten på säsong ett. Och jag är så jävla fast. Kan typ inte sluta titta.
Min chef ringde för någon timme sedan, men jag har fortfarande inte fått klarhet i vad han egentligen ville. Han lät stressad och småpratade i någon minut. Jag hann inte ens fråga om han fått mitt än så länge obesvarade mail. Hoppas han ser det snart, för det handlar om ett jäkligt viktigt ärende.
Jag är oseriöst snasksugen och det ger mig ångest. Jag måste verkligen skärpa mig nu. Min kost och mitt leverne är inte längre hållbart. Det har det väl i princip aldrig varit, men ändå. Älsk pratade igår om att gå ut och springa varje kväll och det låter som en utmärkt idé. Problemet är väl bara att jag nästan VET att det aldrig kommer att bli av. Åtminstonde inte i den utsträckning det BORDE bli av. Men jag (och älsk) skall göra vårt bästa. Jag lovar dock ingen annan än mig själv.
Mitt mentala välmående går upp och ner. Detta har pågått en kortare tid och jag vet inte varför. Ena sekunden ser jag fram emot sommaren och är jättejättelycklig och känner mig SÅ tillfreds med allting, samtidigt som jag i nästa sekund kan komma på mig själv sitta och älta saker som hände för flera år sedan eller funderades på saker som hänt/inte hänt, ska hända eller inte borde hända. Jag plågar mig själv med tankar som jag vet att jag kan besegra, men jag gör det inte. Utan jag ältar och plågar och får mig själv att må dåligt. Why? Det vet jag inte och därför tänker jag härmed sluta. Såhär kan jag inte hålla på. Det är onödigt och det tar alldeles för mycket tid och energi. Så det så. Inga fler sura miner, inga dåliga tankar, utan endast positivitet. Ja, nu jävlar.