One-minute-before-bedtime: Är på pissigt jävla humör, irriterad på allt och alla; på att du gör som du gör (fastän jag inte kan komma underfund med om jag har rätt eller ens vill vara besviken på dig), på att alla fuckar upp mitt liv på något jävla sätt, på att jag måste göra en massa saker som jag aldrig orkar göra, på att ingenting går som jag vill, utan allt är bara uppknullat och jävligt hela fucking tiden. Och jag blir så fruktansvärt förbannad på mig själv som alltid är så irriterad och arg och ledsen och konstig och aldrig kan njuta av här-och-nu. Jag hatar det här.
Nu: Linus försöker muntra upp mig så gott han kan, och fastän det säkert inte märks så uppskattar jag det tusenfalt. Han tyckte att vi skulle borsta tänderna nu, krypa ner under täcket, ligga hud-mot-hud, titta på någon serie och sedan somna i varandras armar. "Det var så längesedan vi gjorde det och jag älskar det!" Det om något kanske kan pigga upp mig.
För det finns ju faktiskt ingenting bättre än att somna med hans armar omkring mig, hans andetag i mitt hår och i min nacke. Och somna till de finaste orden som finns, ekandes i huvudet. Jag älskar dig mest i hela världen. Du är mitt allt.