Some day I will surrender.

Observe: detta inlägg är antagligen helt ointressant för någon annan att läsa, men jag behövde rensa huvudet och det är ju det jag har den här bloggen till, så..

My hell: mina dysfunktionella muskler styr (läs: förstör) mitt liv och jag vill bara lägga mig ner och erkänna mig besegrad nu. Jag orkar inte kämpa mot den här smärtan längre.
I slutet på förra veckan var jag hos min sjukgymnast och fick akupunktur, åtta nålar i huvudet och en i vardera hand. Och sedan dess har jag haft konstant migränhuvudvärk. Dygnet runt i en vecka. Jag har gjort allt jag möjligtvis kan göra. Kyla, värme, värktabletter (både vanliga Ipren och min starka migränmedicin), vilat, rört på mig, sovit, masserat, stretchat.. Ingenting har hjälpt (hjälper). Det känns som om mitt huvud när som helst ska explodera. Det dunkar och "bränner" och känns för litet och jag är matt och trött och irriterad hela tiden. Jag har legat och gråtit för att smärtan är för stark. Och jag känner mig mer och mer deprimerad. Jag orkar inte ta en dusch, jag orkar inte göra mat, ta en promenad, prata med någon.. Jag har verkligen ingen kraft kvar att ta av. Och jag får panik. För det känns som om det är kört. Jag kan inte göra mycket mer nu.

I sex-sju år har det varit såhär nu. Ständig värk. Oavsett. Och jag har ätit mängder med tabletter, jag har tränat, gått hos sjukgymnaster, varit hos läkare.. Ingen förbättring.
I somras och höstas var det värre än någonsin och mina migränattacker kom med allt kortare mellanrum. Var hos läkaren förra våren och fick Citodon utskrivet, mot värken. Det tog nog ett halvår innan jag vågade ta en tablett, men när jag väl tog den kände jag mig lättad. Den fungerade! Ingen medicin hade dittills hjälpt och nu hade jag äntligen fått något som hjälpte mig. Självklart förstod jag att det inte var någon långsiktig lösning, men dem hjälpte mig att överleva vardagen. I höstas bokade jag in ett nytt läkarbesök, efter ett halvårs pillerknaprande och outhärdlig smärta, kände jag att det var nog. Jag behövde riktig hjälp. En gång för alla. Det första läkaren (som för övrigt inte hade en aning om vad hon pratade om) sade var att jag absolut inte får fortsätta med mina Citodon, då dem är beroendeframkallande. Jag höll på att få panik (och nej, jag var inte beroende) när dem tog ifrån mig det enda som fått mig att kunna utstå det här helvetet. Istället skrev hon ut några andra migräntabletter (som inte fungerar alls) och remitterade mig till en sjukgymnast (som jag nu går regelbundet hos). När jag började hos sjukgymnast-Ewa i början på januari i år, tändes ett nytt litet hopp i mitt huvud. Kanske kunde det vara vändningen. Kanske skulle jag kunna få leva ett normalt liv. Och under tiden som har gått har jag faktiskt mått bättre. Inte bra, men bättre. Och för mig är det helt sjukt stort. Att ha en helt smärtfri dag eller tillochmed en hel helg. För alla andra är inte det någon stor grej, säkert inte ens något man reflekterar över, men för mig är det helt sensationellt.

Så nu när jag har mått bättre, så blir det ett så stort bakslag när värken kommer tillbaka. Det känns som om jag faller tillbaka ner i det där svarta jävla hålet, där jag befunnit mig så länge, men nu äntligen börjat kravla mig upp ifrån.
Det känns som om allt kämpande varit helt förgäves och att jag är dömd att må såhär. Att det verkligen aldrig kommer att bli bättre. Och vad ska jag göra då? Jag kan inte leva ett normalt liv med den här värken. Det är inte möjligt. Och var är det då för jävla liv jag kommer att tvingas leva? Där jag aldrig kan bestämma över min egen kropp, där jag aldrig kan göra vad jag vill när jag vill hur jag vill. Jag vill inte leva så. Jag vill inte att någon (i det här fallet Linus) ska behöva leva med någon som inte kan göra allt (allt det där självklara) som alla andra kan. Jag vill inte att någon ska behöva lida för att mina muskler inte fungerar som dem ska. Jag vill inte känna skuld gentemot någon annan.

Och jag är så jävla-jävla trött på alla som klagar över att dem inte kan göra si och så på grund av smärta i någon obetydlig kroppsdel. Testa att leva med konstant huvudvärk, så får ni se vad det innebär att inte kunna göra vad man vill när man vill. För då kanske det inte spelar lika stor roll att man inte kan spela fotboll eller gå till jobbet eller ha sex eller sjunga eller vadfan det kan tänkas handla om, när man vill.
För här handlar det om att kunna leva.


Crap

Kommentera, kompis!:

Name:
Remember me?

Your e-mail:

URL:

Your crap:

Trackback