Nyförälskelse är den bästa känslan i hela världen.

Jag har kommit på mig själv med att sakna den känslan. För det finns nog ingenting i hela-hela universum som kan överträffa kärlekspirr, glädjerus och lyckobubbel i magen när man är kär. Nykär, sådär kär så att man blir snurrig och okoncentrerad och när ingenting annat känns viktigt längre. När det gör ont i hela kroppen för att man tycker om någon så himla-himla mycket, när man hela tiden undrar vad den andra gör, när man är alldeles fnittrig och lite nervös när man träffas, när hela världen stannar upp när man tittar varandra i ögonen.
För det är verkligen så det är, så det känns.

Jag minns när jag insåg att jag hade känslor för Linus. Vi hade varit bästa vänner i nio månader då, kände varandra väldigt-väldigt väl, pratade om ALLT med varandra.. Och så helt plötsligt förändrades någonting, det blev lite stelare, lite konstigare, lite nervöst och jag märkte att det var för att jag hade fått känslor för honom. Allting kändes plötsligt helt annorlunda, hela min värld vändes upp och ner på ett ögonblick. I början, under första veckan kanske, fick jag panik över mina nya känslor, tänkte att det var fel, att det inte skulle fungera.. Men sedan visade det ju sig att han kände likadant för mig, såsom jag kände för honom!

Vår nykära-period är utan tvekan en av de bästa perioderna hittills i mitt liv. Allting kändes plötsligt så enkelt, så vackert, så problemfritt (i det stora hela). Det var bara lycka och skratt och pirr i magen och vackra ord och ett enda virrvarr av känslor. Man tog vara på varandra, uppskattade varandra, gav allt och lite till. Saknade och längtade hela tiden.

Känslan man hade i magen och bröstet är en känsla att dö för. Det är den där känslan som jag saknar.

Jag vill känna det där nyförälskelsepirret i magen igen, känna den där villkorslösa lyckan, verkligen ta vara på varenda liten millisekund som man spenderar tillsammans.
Efter tre år tillsammans och som 'sambos' är det inte riktigt så längre. Jag säger absolut inte att jag inte är kär eller att vi har det dåligt på något sätt, absolut inte, but still.. Det är inte samma sak längre. Vardagen tar över, nyförälskelsen svalnar, man vänjer sig, blir en naturlig del av varandras liv..

Självklart finns det en framsida och en baksida med allt, så är det ju och fastän jag kan sakna den där tiden för tre år sedan, så älskar jag att ha det såhär. Att sova tillsammans varje natt, bo tillsammans, dela vardagen och allt som den innehåller, verkligen dela livet med varandra. Efter såhär många år tillsammans växer sig en annan 'slags' kärlek fram, den som gör att man är säker på att man ska leva resten av livet tillsammans. Man blir villig att dö för varandra.