Carro och jag tog en promenad tidigare ikväll. Vi slog oss ner på en bänk i den ljumna kvällsluften och vi pratade om livet. Vi konstaterade att världen är liten, väldigt-väldigt liten och att tiden går alldeles för fort. (Vi insåg att vi snart fyller 50, och 75!)
Hon gjorde mig lycklig, precis som hon alltid gör när vi träffas. Hon är den bästa jag träffat i hela mitt liv. Och vi ska alltid sitta ihop, hon och jag.

Vi gick där, sida vid sida, i kvällssolen och skrattade hela vägen hem.
Då är livet sockersött.