Och alla (jävla) ord har oombedda lagt sig tillrätta i min minnesbank, frätt sig fast som en vanprydande tatuering. Jag vet att de kommer följa mig resten av livet.

För jag hatar fortfarande att det var samma bokstäver som jag själv skriver, att jag för all framtid är tvungen att att använda mig av samma alfabet.

Och ibland kan jag inte låta bli att undra om allting skulle vara som det är, om inte det hade hänt.