Hallå-hallå: ligger fortfarande hemma och tycker synd om mig själv. Är tröttare är tröttast, fastän jag sovit 10 timmar i natt. Förkylningen känns dock aningen bättre, men har istället fruktansvärd huvudvärk (snarare migrän) så jag är inte mycket piggare för det.

Var ju uppe i centrum igår eftermiddag för att kirra en tre års-present till L och jag blev fattigare än planerat. Men-men, presenten är i alla fall toppen och jag vet att L kommer bli glad, så det är värt varenda litet öre. Tre år imorgon alltså. Det är ingenting annat än sjukt. Ett och ett halvt år sedan vi förlovade oss också och igår kväll när vi pratade om det insåg vi att vi har varit förlovade halva vårat förhållande. DET låter insane. Men ingenting har någonsin känts så rätt, så det känns inte bara sjukt utan helt fantastiskt också :D

Innan firandet imorgon är det dock skola som gäller. Fick ett mail från en klasskamrat igår om att vi (återigen) ska göra ett grupparbete (+ en individuell hemtentamen) inom sociologi-kursen. Yay! Som om det inte var nog med en fet jäkla hemtenta? Hmms.

Jag drömde om det där igen i natt. Var så länge sen nu att det nästan kom som en chock imorse när jag vaknade och insåg att det fortfarande spökar i mitt huvud. Varför? Kommer jag någonsin lägga det där helt och hållet bakom mig och aldrig se tillbaka? Efter så många år känns det löjligt och patetiskt att jag fortfarande tänker på det ofta, att det fortfarande förstör och tar upp tid och energi. Det är ju förflutet nu. Men det kanske inte spelar någon roll, för tiden tycks ändå inte läka alla sår. Bara gör dem mindre tydliga.

Jag saknar Carro mer än någonsin idag. Vill ha henne här. Älskling.