Aldrig hade jag delat något sådant med någon förut, men när vi gick där bland alla prasslande löv kändes det så enkelt. Om det var någon jag skulle dela det med, så var det med dig.

Och det är exakt tre år sedan idag och jag räknar fortfarande den dagen till en av de bästa med dig.


Det var den dagen du bevisade att jag kunde lita på dig (även om jag redan visste det sedan innan) och du fanns där när jag behövde dig. Du bara fanns där med dina tröstande ord, med din fantastiska förmåga att lyssna, med ett stöd så enormt att jag nästan tappade andan. Du visade mig en sida av dig själv som jag aldrig hade fått se tidigare.

Och du fick allt att kännas bättre och lättare, precis som du alltid brukade göra. Du vände det värsta till det bästa och varje gång vi skiljdes åt längtade jag redan efter nästa gång vi skulle ses. Tillsammans med dig var jag lycklig på ett sätt som jag aldrig varit förut, så egentligen var det så självklart. Jag var kär i dig.


Och när jag låg på din arm en stund senare förstod jag. I nio månader hade du funnits i min närhet utan att jag förstod att du var Han jag letade efter. Du hade funnits så nära, men ändå tillräckligt långt bort för att jag inte kunna skulle nå dig. Men där på trappan erkände vi för varandra - inte med ord, inte med handlingar, utan med känsla. Vi var kära i varandra.


Än idag kan jag känna känslan i magen och bröstet och jag ler vid minnet av att det var där vår resa tog sin allra första början..