Ibland saknar jag oss som vi var då. Jag saknar att mötas upp efter skolan och åka till S:t Eriksplan och fika, jag saknar att stå ute på skolgården och prata skit om rasterna, jag saknar att åka in till stan och leta efter kläder till dig, jag saknar att sitta på Donken om eftermiddagarna, jag saknar att sitta hemma hos mig och titta på TV, jag saknar att prata på MSN hela kvällarna, jag saknar våra promenader, jag saknar vår bänk.

Två tonåringar som hade hela livet framför sig. Två 17-åringar som till slut blev kära i varandra.

Och när vi i fredags satt på Donken på Kungsgatan pratade vi om det. Vi mindes när vi satt där för över tre år sedan och du sade att det var då du berättade att du tyckte att jag hade fina ögon. Jag blev varm i magen av det minnet. Och vi pratade om den där promenaden. Om två veckor är det tre år sedan. Tre år sedan vi gick där i löven och till slut hamnade på den där trappan. Där låg vi, jag på din arm och vi pratade och skrattade. Det var då jag insåg att jag var kär i dig och att du var kär i mig. Det blev så självklart, just i den stunden blev de senaste nio månaderna så uppenbara. "Det sade bara klick."

Tre år har gått. Men allt är precis som det alltid har varit, samtidigt som ingenting är det samma. Och jag saknar.

Men det kanske är så det är. Att man alltid saknar det som satte spår, det som avgjorde, det som formade livet som är nu. För hade jag varit samma människa om inte L och jag hade tagit den där fikan på den där iskalla Alla hjärtans-dag för snart fyra år sedan, hade jag varit samma människa om vi inte hade delat alla dem där stunderna, hade jag verkligen varit den jag är idag om inte vi hade blivit kära i varandra? Det hade jag inte.

Och det är därför jag ibland önskar att vi kunde få uppleva alla våra minnen en gång till, få känna alla känslor, vara dem vi en gång var. För det är faktiskt tack vare dem där två 17-åringar som vi sitter här nu.