Now: Efter en dryg arbetsdag kom jag hem för ett tag sedan. Har precis käkat mitt favoritmellanmål - fil, flingor och banan. Mums! Sedan har jag frossat lite choklad också - ångest, hej & hå. Igår när jag var uppe i Vällingby och uträttade en del ärenden inhandlade jag även lite småsaker till älsk, som en liten överraskning. För att han är så underbar och för att gratulera att det går så bra på jobbet. Typ. Köpte då bl.a. någon mjölkchoklad från Anton Berg och jisses - jag är frälst. Helt klart. Det var nog den godaste chokladen jag någonsin ätit i hela mitt liv. Njutning i högsta grad. Åh.
I övrigt har jag vansinnigt megaont i fötterna och min högra häl har sagt upp sig. Jag har inte kunnat stödja mig på foten ordentligt på hela dagen. Haltat runt som en gammal kärring. Sexigt som fan. Och huvudet värker det också. Vilken bra dag!

I have to much time to think. Jag insåg det idag. Att jag nog tänker alldeles för mycket. Överanalyserar, vrider och vänder på allt tills det inte finns någonting kvar, funderar på allt in i minsta detalj.. Ja, ni fattar. Nio timmar om dagen har jag tid till detta. Till att bara tänka. På allt. På mitt liv som det är idag, på det förflutna, på framtiden, på mig själv, på min pojkvän, på vänner, känslor, händelser..  Och grejen är det bara gör mig depressed. Inte allt, men mycket. För det finns så mycket i mitt liv som jag inte är nöjd med. Det finns så mycket jag vill ändra på, så mycket som jag vill göra, uppleva. Det känns som om jag går miste om så mycket. Saker som alla andra gör/kan/ska, men inte jag. Men så känns det ju i och för sig alltid.
Och eftersom jag bara mår dåligt när jag tänker, så har jag bestämt mig för att börja förändra. Jag ska ändra på det som inte är bra. Jag ska bli den jag vill vara. Göra och uppleva det jag drömmer om. Jag ska göra det. Nu eller aldrig. Tänker inte låta något stå i vägen för det här nu. Jag tror att jag skulle bli en så mycket bättre, gladare och mer välmående människa om jag förbättrade mitt liv. Så det ska jag göra. För vill man, så kan man. Eller hur? Önska mig lycka till!

Makes me happy: Mitt upp i denna mörka period, så lyser Linus upp min tillvaro som ingen annan. Att veta att han alltid (och jag menar alltid) finns här, det underlättar något enormt. Det är en trygghet att veta att vi kommer att somna tillsammans varje kväll. Att jag aldrig behöver vara ensam en längre tid. Bara tanken på det gör allt så mycket lättare.
Jag förstår inte hur han gör, men bara genom att befinna sig i samma rum som jag, så gör han mig lycklig. Verkligen glad. I huvudet och i hjärtat och i själen. Och när saker och ting känns förjävliga räcker det med att tänka på honom, så känns det genast mycket bättre. För jag vet att vad som än händer så kommer han alltid att älska mig. För den jag är.
Jag förstår inte hur jag klarade mig i livet innan jag träffade honom. Jag gör verkligen inte det. För idag skulle jag aldrig, inte ens för en hundradels sekund, klara mig utan honom. Och vår kärlek.
"Jag älskar dig så mycket att jag skulle kunna dö för vår kärlek."

Dessutom så har jag ju Carro. Min bästa Carro. Min allra bästa vän. För henne kan jag verkligen lita på. Jag behöver aldrig oroa mig för något när det gäller henne. Aldrig oroa mig över att något ska bli fel eller att hon ska lämna mig. För det vet jag att hon inte kommer att göra. Hon är den som alltidalltidalltid har funnits där. Under bra och dåliga perioder. Oavsett. I FEM år. Jag behöver henne verkligen. Skulle aldrig överleva utan hennes vänskap och kärlek. Och det vet jag är ömsesidigt.
"För alltid din, för alltid min, för alltid vår."